Stanna upp....©

Efter ett telefonsamtal i em.....var rädd om er och varandra...livet ändras så fort....

En livslåga har slocknat....©

...du sa ofta...Bettan du är som min syster...pappa brukar säga vi är så lika du och jag...ja tänk så fort det plöstsligt händer, i natt släcktes livslågan ut...nu är även du på andra sidan...och jag minns alla gånger du sa...Bettan hur ska vi göra den gången våra föräldrar inte längre klarar sig...ja många gånger skämtade vi om det..din älskade pappa gick före...och det blev så svårt för dig..pratade med dig för några veckor sedan, det fanns inte samma glädje längre.....51 år alderles för tidigt men det finns en tid för oss alla....ett ljus brinner i mitt hem i kväll...ibland gnistrar lågan coh fladdrar...där mere i ljuslyktan..för en del betyder det något för andra ingeting.....
Var rädd om er och varandra medan ni har varandra....

Tejpad..©

Jag har haft ont i foten mer än en månad, kontaktade Carema i Sävja, som hänvisade till sjukgymnast... i en vecka ska det sitta...sedan får vi se...känner mig idag som hela jag skulle behöva tejpas ihop..tur jag är ledig i två dagar innan lång arbetshelg..var rädd om er och varandra, medan ni har varandra...

kays inspirationsbrev nr 17

Mer för oss som vill utveklas ,här kommer Kay Pollaks inspriationsbrev nr 17. om "den överkörda katten - en hemsk och tragisk historia."
Citat "Allt som är ouppklarat mellan oss tenderar att separera oss. "
Alla inspirationsbreven samlade HÄR
www.kaypollak.com

Positivt x flera....©

Då är det trettondagshelg då. Skönt att vara ledig igen. I förrgår ringde en arbetsgivare och ville träffa mig, i Uppsala....och fick mail av ytterligare en i går..ja vi får se vad som ät tänkt med mitt liv framöver...som en vän sa häromdagen, det är något som är tänkt i det du gör nu. Funderar med sonen om bästa dag i slutet på månaden, att åka ner och vara flera dagar. Syrran till hans sambo, fyller 30 under samma tid så att vara där och  få rå om lillhjärtat några dagar blir bra och då kan jag ju vara barnvakt, eller han se efter fammo....ler.

Min kursvän väntade på mig utanför resecentrum i går eftermiddag när jag kom och vi bytte våra saker så nu kan jag ta tag i den uppgift jag fått. Ska ta mig ann de där som ska göras nu när jag är ledig. Nytt kursdatum har vi fått också, den 5 februari då vi ska redovisa vår uppgift och få mer kunskaper i healing. 
Det har regnat i flera dagar inte kul men försöker man se positivt på det så blir det ju fortare vår. Tur man äger ett par allvädersstävlar och har tjock a sockar i dem. Bara att gå i vatten och modd, gör ingenting...Men idag har vi -7 c och strålande sol.

Positivt i det sorgliga är också att en anhörig hamnat på sjukhus till slut och får en riktig genomgång nu, en skitröngten visar ju mycket. Jag har varit dit idag. Gav lite info till personalen, ja det är inte lätt när någon säger sig har gett upp och ..jag vet...det finns två han saknar i livet...sin kära fru som gick bort för mer än 3 år sedan....och.....ja vad kan jag säga, jag vet ju hur han tänker och jag kan förstå.....Den hjälp han får för ävrigt där hemma är helt fatastisk, vilka tjejer, vilket jobb de gör...så glad för det de gör för honom.
Få se om det blir en tur till Parken och dans till Lars Kristerz med en kompis i kväll...känner mig inte riktigt på G men det är då det brukar bli som roligtast...ler...
På besök på sjukhuset sa han så :) "Men ska du inte gå dit och hitta en trevlig karl"...hahaha...ja han tycker det är på tiden...men jag känner honom så väl och ser i hans ögon precis vad han tänker...

Sorg och snart jul...….©

Ja vi fick ett dödsbud i fredags, så glad jag hann dit och jag tänkte när jag satt därmed hans hand mellan mina, ja det var bra vi, tro om det är sista gången i livet vi ses. Jag tänkte på allt han varit för oss alla och inte minst för min brors och mina barn. Som min son skrev ”…. du var som en morfar för mig hela min barndom, du kommer vara evigt saknad! Jag glömmer aldrig somrarna med dig och mormor i …., fisketurerna, indianerna och korvgrillning. Vila i frid!” ja det finns väldigt många minnen. Alla år av julklappar med roligt innehåll mellan honom och mig och hans ord ”Rödluvan var har du vargen då…hans ord till mig med det så speciella skrattet och hans innebörd. Lillhjärtats tårar när han fick veta att han åkt till himmelen och att han varit så sjuk….ja vi är många som mins och sörjer.. I morgon får vi veta vilket begravningsdatum som blir.

För drygt en månad sedan gick mina barns farmor bort också, även det en stor förlust för de nära mig….och min förlust av det som var livet och allt jag trodde på som visade sig vara ren falskhet och förlusten  av synen. Ja det har varit många svåra sorger i år….svåra saker att ta sig igenom om jag någonsin kommer att våga lita på någon igen och släppa någon nära min själ…. Men när tid fått gå och med de rätta sättet att förhålla sig till det och med rätt sätt att tänka hos en ny partner som vill förstå och kan ge rätt feedback, så kan det läka ut och blomma upp något helt nytt i mitt inre. Det är positivt och nu stundar julen. Detta år har jag som de flesta som känner mig gjort helt emot vad jag brukar. Inte en kaka har jag bakat, inte en enda karamell heller här hemma. Jag som brukar göra 8-10 sorters kakor och minst 4 sorters karameller. Göra citornsill, inlagd matjesill, gravlax enligt mitt eget recept, gravlaxssås ala Ernst, senap, rödbetssallad, blanna mm. mm. men inte i år. Inte en tomte har fått komma fram jag som älskar tomtar och stämning. Bara ett adventsljus tände jag och jag tänker men detta år tänder jag inte ljus utifrån den traditionen längre. Livet har blivit en reflektion över de värden som finns mellan oss människor. Ljus tänds men inte med den rätta tanken, för jag tänker hur många gör det egentligen, för det som det egentligen står för.

Jag var ute och fikade med en kursdeltagare i helgen och fick inblicken i ett ytterligare sätt att tänka om vänskap. Ställer mig frågan vänskap ska det vara bara envägskommunikation, finns en vän bara när den har behov själv av att få lätta sitt hjärta och kan den även lyssna när motparten berättar om sitt, ÄR vänskapen bara när man själv behöver den, eller när man har det bra i en relation också, står dörren öppen för den ensamme vännen eller ställer du vännen åt sidan då, för att återkomma då du själv har behov av den andre…ja det finns mycket att fundera kring det här och det gör jag… funderar väldigt mycket nu...på allt som hänt i livet…vilka värden som finns och vad jag vill med mitt kommande liv…jag trodde kanske jag skulle vara klar med mitt inre vid nyår, men det är långt kvar…det tar tid att hela. Det har tagit mycket hårdare på mig än jag först trodde…men det får ta tid. Sedan ser och hör man om de som hoppar får det ena till det andra och t.o.m. bor ihop, ja projiceringarna kommer säkert som ett brev på posten i sådana relationer…tala om av och påknappar och då kan man ju också fundera på hur mycket värt var den avslutade relationen egentligen….hmm…Det lägsta jag vet är när en part sitter och gnäller över sin partner denne ovetande….mycket illa…lågvattenmärke, Men det de inte förstår är att de egentligen berättar om sig själv och sina egna bister. Varför pratar de inte med sin part där hemma i stället och förändrar livet, till det de önskar och får ett behagligt liv.

Var en tur ner till city idag också, hade en liten uppgift att genomföra till min vän…ler…och tomten fick med fler klappar till hans små…ler…

Börjat få ihop mina 5 uppgifter för kursen nu, får den sista endera dagen och sedan kan vi byta med varandra och börja testa våra förmågor. Ska bli så kul. Förslag på nytt kursdatum har kommit också och då ska vi vara klara.

Mammografi ska jag göra på tisdag. Det gick så bra att göra det i kommunen där jag jobbar. Behöver ju bara springa iväg på andra sidan ån och det är så bra.

De nya linserna ska jag hämta ut i början av januari, så det blir bra att få nya nu. Jag hinner inte före jul och nyår…ja då är det bara 4 dagar kvar till jag åker med mitt barnbarns mormor till Uppsala för att fira julen med våra barn och vårt lilla barnbarn. Pepparkakshuset ska med, ja det blev ju inte snyggt men originellt och tomtar till det. Det ska bli roligt att se hur de har det och hur det är att leva där…ja min vän vet ju, han har ju bott där…som en sa häromdagen, det är en mening med att du börjat tänka i nya banor…ja det finns en väg för oss alla, känn efter och den finns där..sedan om det är den vägen jag ska ta vet jag inte…jag bara vet att detta är något tillfälligt att bo just här. Med alla fruktansvärda känslor jag hade när jag kom hit vill jag inte vara kvar heller, jag ska inte sätta upp en tavla, har inte gjort det, tänker heller inte…nej det är ett helt förråd ouppackat och det ska vara…så

Julveckan då, hinna träffa syskonen, om vår kära anhörigs bästa..Brorsan och jag har ju varit där i omgångar i helgen  och fått till stånd lite insatser och mina barns pappa körde mig dit och hem...tack snälla du. Du finns alltid när det kör ihop sig....så tacksam...Ja det har varit mycket i år och svårt att känna att jag räcker till...maktlöshet.  Ska också  se över det sista inför resan till Uppsala.. och till frissan…
I jobbet blir det jultema med det traditionella, jultallik, och andra godsaker, hela veckan för våra gäster,  ja en helt annorlunda jul väntar…får se vad den för med sig…ler…

..och..Facebook ja, fick nyss ett sms med info att denne hade hört från någon annan som heller inte hade fb, som i sin tur heller inte har fb men som känner de som har fb att det skirvs visst på någon annas status om någon... på stängd profil....där bara vissa vänner har koppling till dessa...ja för en tid sedan myntades..facebook världens största skvallerbok...
Läs mer om "Krypen som gömmer sig på internet" från Havets och Ordens blogg

Fars dag ©

♫♥☼*~♥♫~♫♥♫~♫♥☼*~♥♫~♫♥☼*~♫♥☼

 HÄR DU TÄNKT PÅ, UTAN HONOM HAR VI ALDRIG FUNNITS

♫♥☼*~♥♫~♫♥♫~♫♥☼*~♥♫~♫♥☼*~♫♥☼

                    GRATTIS TILL ALLA PAPPOR IDAG

Självklart har jag varit en tur till min pappa idag och kom ihåg honom med en liten present så klart. En lång promenad på 9. 80 km idag. Vi pratade lite om livet just nu och det är med sorg i hjärtat jag lyssnar till honom om hur han känner sig. Det är om några dagar 3 år sedan han förlorade sin kära hustru i en svårt sjukdom. En svår tid som påverkade oss alla på olika sätt....jag känner maklöshet....den här balansgången mellan respekten för hur en människa vill med sitt liv och den skyldighet vi har som medmänniskor....jag vet bara att något måste jag göra....
Tänker tillbaka på mitt liv, hur vi firade med pappa och morfar som barn, hur barnen firade sin pappa i sin barndom och hur det sett ut bland mina bonusbarn i tidigare förhållanden. Hur vänner firar och kollegor. Intressant att få ta del av hur andra förhåller sig till denna dag och var tyngdpunkten ligger. Egentligen borde det inte finns en speciell dag utan alla dagar borde vara lika självklara att ge lite omtanke....men alla har det inte så.....
Tänk att "vissa" inte har den kapaciteten....att de förstår....mycket sorgligt....

Syncentralen igen...©

Då har jag varit på ett återbesök till synccetnralen och fått veta än mer om de rättigheter jag har och vilka möjligheter jag har för mitt liv och det jag kan söka och få. Jag var ju där i september också. Ja för dig som inte känner historien med min ögonsjukdom finner du mer under länk HÄR.....Jag var där hela eftermiddagen, vi var ute och testade olika alternativ för att jag skulle kunna se bättre på håll. Mitt problem som begränsar mig, så nu har vi hittat något som passar mig. Jag fick lilla "Ludde" ett litet sött hjälpmedel döpt av oss idag...hihi...orsaken till namnet är för att det lockade folk som stannar och börjar prata om det....som en hund som lockar till samtal....vad är nu detta undrar ni....ja du, jag håller lite på det...så får ni se när vi träffas....men det kommer leda till positiva förändringar för mig, så glad för det....

IP, paketet och hos frissan ©

Skickat paket idag till ett av mitt x barnbarn som fyller år till veckan som kommer. Pappan och jag har ju kontakt med varandra och det är så kul att få höra hur de har det. Han är alltid välkommen till mig, en självklarhet och han var ju en hel vecka i julas hos oss med barnbarnet och det var jättekul. Jag har ju lovat honom att jag kommer att stötta honom i det som pågår och att livet nu förändrats hindrar inte mitt beslut. Jag har ju följt den processen i flera år nu och fått tagit del av familjerättens dom där han vann i förlikning.  

Själv har jag aldrig haft med de sociala myndigheterna att göra. Vi, mina barns far och jag klarade det helt själva och skildes som vänner för 12 år sedan och har behållit vår vänskap sedan dess. Som jag ser det är det ett nederlag att man inte klara av att för barnens bästa, göra det så bra som möjligt för dem, utan myndigheter. Har man en gång beslutat att skaffa barn ska man kunna klara av det och inte använda barnen som slagträn. Det mest ruttna som finns är när barn utsätts för PAS som jag varit inne på här förut och det finns otalig exempel på det, där barn får men för livet.

 När man blir singel, så förändras livet på mer än ett sätt. Det har framkommit nu att jag är ett hot, helt utan grund. Jo det har man sett i fler skeden i livet att just singlar blir det. Det finns en icke utlagd kommentar om det och ska tilläggas att det är en helt utomstående, ingen som har haft något med mitt liv att göra överhuvudtaget. Till det finns ett reggat IP också. Jag vet nu att jag kommer få flera samtal från vänner som vill veta mer. Jag har flera manliga vänner och kollegor genom åren och vi håller kontakt och är inget konstigt med det. Den som ska ha en relation med mig, ja där ingår ju både vänner och familjen och man väver ihop sina världar till något gemensamt. En sak vet jag som jag lovat mig själv när barnens pappa och jag skildes, att jag vill inte den dagen jag ska ha en relation igen, ha en man som är borta jämt. Så var vårt liv, med ständiga hockey och fotbollsträningar och alla andra aktiviteter som vi hade som gjorde att vi inte såga förrän sent vid sängdags, ibland veckans alla dagar. Man ser också vilka vänner som väljer sida. Varför ska man göra det, varför ska man måsta ta parti??? Som jag ser det idag så gjorde han (mitt sista x) mig en tjänst som jag idag är tacksam för. Jag fick ett nytt och utvecklande liv och som jag skrev i ett tidigare inlägg medan ”X och andra X” så önskar jag honom all lycka från mitt hjärta. Jag vet att han har många fina sidor, ja det har han…det enda jag hade önskat var att han varit ärlig mot mig…jag ställde ju frågan många gånger under våra år tillsammans….och han hade lovat mig sanningen…men den dagen kommer kanske, när jag får veta varför…

Att man träffat en ny, jo det händer i livet och att kärlek dör händer också….men att man går skilda vägar för att göra upp med sitt förflutna före vår tid och att det inte hade med mig att göra som han sa och skrev till så många, har jag svårt att bearbeta färdigt, jag får inte ihop det…men alla som följt bloggen vet ju vad jag sedan fick veta…ja…en dag kanske den fullständiga sanningen kommer, när han hunnit ikapp sig själv…det enda jag önskade var ärlighet och sanningen…där ligger mitt sår…i tillit…att kunna lita på orden….För alla förnuftiga människor vet ju att vi äger inte varandra och vi har varandra bara till låns. Som jag ser det ska en partner finnas hos mig för sin egen skull och innersta vilja inte för att jag vill det…det är oerhört viktigt….

Ett samtal i först sorg och vemod i eftermiddag….mitt hjärta är med en familj just nu…övergår så samtalet i positivt….Heheheh i asgarv om livet och kasperdockor (en egen histora) och vin hos frissan….och just då kom så en kille in...vi garvar när han kommer in...han börjar prata med oss...så säger han till mig..f_n vilket härligt skratt du har..kliver upp sätter sig i stolen bredvid mig...samtalet övergår i Sweet på fredag...och han börjar fråga om rockabilly konserter och Kebenekajse mm....vi har som vanligt så kul där hos frissan och nära till skratt...när jag ska gå säger frissan..men du då...hur är livet...avslutat, klart nu, säger jag...aha säger killen du där, menar mig, vad heter du, Sweet på fredag...tänkte att...jag svarar inte, betalar...och askungen drar fort ut genom dörren...jäklar måste ringa upp...glömde ny tid....hahaha…och fått tider nu fram till jul..
Lite "bilåkarmusik" då sedan Buick Electrans tid...

Slaptones - Plaese Don't Touch

Historien om mina ögon...©

I samråd med mina föräldrar har jag skrivit denna berättelse

Medfött synfel, eller att mamma drabbades av preeklampsi (förhöjd äggvita under graviditeten) eller pga. kuvös i ca 2 månader som prematurbarn, därom tvistar läkarvetenskapen. Vägde 1330 g när jag föddes ca 3 veckor för tidigt och 40.5 cm,  gick ner till 1200 g innan vikten gick upp.

Vid 4 års ålder konstaterades en syn på ca 20% och det berodde på Katarakt dvs. Grå starr.

8 operationer har mina ögon genomgått. Den första vid 7 års ålder 1966 och den sista 1990. Linserna har avlägsnats, på båda ögonen och sedan ett flertal operationer,  när man kirurgiskt vidgat synfältet i efterstarren  ( dissitioner) . Samt en laseroperation med sk. YAG laser. De flesta operationer har jag varit vaken. På mitt högra öga har iris fått ett litet hack på ovansidan vid pupillen, sådant som händer.

En barndom in och ut på sjukhus ,var 6:e månad eller oftare, som fortsatt i hela mitt liv och så kommer att fortsätta för att följa eventuella förändringar. Mina "gröna" har studerats noga genom åren av många specialister inom ögonkirurgin. En av de unga läkare jag haft kontakt med säger att den doktor ( inte längre i livet) som gjorde den första operationen på mig var mycket skicklig, att vissa operationer klara de ej med så gott resultat, som han gjorde då .

Specialistundersökningar på både NUS (Norrlands universitetssjukhus) i Umeå och på RSÖ i Örebro, där de samstämmigt säger samma sak, att det finns inget mer att göra just nu, de vill ej ta risker som kan leda till försämringar, näthinneavlossning mm. och att jag haft tur som fått så bra syn som jag fått. Operationerna kom så sent och ögats normala synutveckling inte fick den stimulans pga. den grå hinnan som hindrade, men allt utvecklas och idag gör man annorlunda. Vi har pratat om att eventuellt operera in linser i mina ögon, det är tekniskt möjligt men riskerna är för stora i förhållande till vad man vinner, så länge det fungerar bra med kontaktlinser för mig. Jag känner att de tar god hand om mig. Idag opereras en baby redan första veckan för att klara synen när de drabbas av liknande och att det är inte vanligt förekommande. Ingen av mina många kusiner, syskon eller mina barn, fick samma synfel som jag, så det är inte något som ärvs.

Men det är så fantastiskt vad allt har utvecklats till det bättre och vilken kompetens läkarna besitter. Hur de funderar med mig om det bästa för mina ögon, om risker med eventuella operationer, nya rön, nya linsers utveckling mm. De delger mig vetenskapen om högre kompetens i andra länder, när jag träffat andra nationaliteter av läkare. Det är så inspirerande, vilket kunnande det finns.

Fram till 2008 har jag sett över körkortsgränsen på mitt högra öga dvs. strax över 50 % och lite försämrat till strax under 50 % på det vänstra. Men då med hjälp av kontaktlinser och utan dem är synen mycket begränsad (som i dimma). Har genom åren provat flera typer av linser. Började med linser i mitten av 70-talet och då fick man åka till Umeå för att få dem utprovade. De fanns ej att köpa i Örnsköldsvik på den tiden. Sedan 2000 har jag haft sk. stabila linser som de provade ut på syncentralen i Örebro. Har i hela mitt liv haft landstingsbidrag till glasögon och linser då min syn varit så dålig, med ett undantag under den tid jag bodde i Örebro, där fick man betala 400 kr /lins (år 2000). Har kontakt vart halvår med min optiker på Ögrens optik i Örnsköldsvik. De är så noggranna och försöker hela tiden se över förbättringar för min syns bästa. Vissa tryckförändringar sedan början av 1980 som behandlas i egenvård, dagligen enligt specialisters föreskriven behandling. Trycket har stigit under första halvåret 2007 som gör att jag idag får gå på tätare kontroller på sjukhuset.

Ögonen sätter ibland sina gränser, att se på långt håll kan bli problem och har så varit. Om du ser helt klart på 100 m , så ser jag som du på 50 m, så var det under den tid jag såg 50 %.  I dag är synen nere på ca 20 % vänster öga och ca 50%  på höger öga.. Min dåliga syn har  jag alltid levat med. Jag vet ju inget annat, hur det egentligen kan vara, att leva med full syn. Att känna igen människor på håll kan vara svårt. Elaka kommentarer genom åren. Visst har det sårat mig många gånger men...det är väl ett tecken på bristande respekt och förståelse.

Under mina skolår ville min ögonläkare att jag skulle sitta långt fram i klassen. 

Detta handikapp har jag levt med, kommer att leva med och det kan vara till större problem för andra än för mig själv. Många hjärtlösa kommentarer har kantat min väg. Jag borde ha suttit längst fram, ha hjälpmedel som stark läslampa på bänken, förstoringsglas, större text mm. men jag vägrade. jag ville vara som alla andra. Att läsa var en fasa. allt flöt ihop blev suddigt. P.g.a. andras respektlöshet för mitt handikapp, skämdes jag för något jag inte kunde göra något åt. Jag minns tidigt redan när jag var så liten att jag lekte i sandlådan, hur vissa barn på gatan kunde reta mig. Ibland fick jag ha lapp för ögat. Efter ögat opererats var det igenklistrat, så gör de inte idag. På den tiden kunde de heller inte operera in en ny lins, utan glasen blev tjocka. Utsattheten pågick som mest från femte klass till nionde klass. Ska understrykas att mina klasskompisar var ok de flesta, men jag tror aldrig de fullt ut kunde förstå handikappet. Den som utsatte mig mest för sina egna bristande accepteringsproblem hamnande själv i knarkträsket. Har inte hört något om hur hans liv utvecklades sedan 8o-talet, hoppas i alla fall att hann lyckades ta sig ur sitt drogberoende och fick hjälp med sina problem. En nära vän i familjen jobbade som lärare och hon hjälpte mig mycket med böcker med stor text och annat som jag hade hemma. Men allt eftersom min syn blev bättre, så klarade jag att läsa böcker som vanligt.

Min fösta operation 1966 sövde de mig skrikande. På den tiden fick inte förändrar vara med, när man sövde sina barn. Så de skickade hem mamma och jag kan än idag minnas alla gröna rockar, med tänkta munnar som stod böjda över mig och hur de försökte lugna mig i det gröna operationsrummet. De tryckte masken över näsa och mun och sövde mig medan jag skrek. Jag var så rädd. När jag sedan vakande hade jag hamnat i chock, kunde inte prata, låg apatisk, kunde inte gå. De tog många prover och EEG men inget tydde på att något var fel. Jag minns hur jag låg där i sängen med bandage för ögonen och hörde familjen som kom och satt där, pratade med mig och hur de sedan gick hem igen. Jag hörde också personal och de andra barnen på salen prata med varandra. Efter 14 dagar fick min älskade "papsen" nog, av att inget hände, så då beslutade han: "Nej, nu tar jag hem jänta!!!!!! "och så blev det. Jag hann bara hem så var jag som vanligt igen. Den glada, pratiga och livliga Bettan som jag alltid varit. På grund av detta och den svaga syn jag då hade ville ögonläkaren jag skulle vänta ett år med skolan och så blev det. När nästa operation kom året därpå skulle mamma heller inte fä vara med, hon fick åka hem. Jag protesterade hej villt när de kom med masken och skulle söva mig. Vid sådana här operationer på den tiden, spände man fast armar och ben, fixerade huvudet och man fick absolut inte röra huvudet på 2 dagar efteråt. Medan idag görs det polikliniskt och man kan gå hem samma dag och med barn är de väldigt försiktiga. Hursomhelst så slutade det med att de ringde efter lilla "mamsen" och hon fick vara med och jag vaknade sedan helt ok. Det enda som varit därefter alla operationer jag gjort har varit att jag mått väldigt dåligt av narkosen, kräkts mer än ett halvt dygn efteråt. Minns speciellt en gång när jag var så sugen på fil med socker i, jag frågade flera gånger om jag inte kunde få det, men fick inte. Jag kräktes för mycket och fick inte lyfta huvudet. Så till slut gick de och hämtade filen och illamåendet avtog, åhhh vad gott det var. Mina föräldrar började ana misstanke redan när jag var 2 år. Jag ramlade mycket, när de gick ca. 2 meter ifrån mig på en affär, blev jag orolig och grät.

I min vardag tänker jag aldrig på mitt synhandikapp. Först när ett problem uppstår som sätter mina begränsningar i ljuset, påminns jag. Har levat i det här med järnvilja, i att så långt det är möjligt leva ett normalt och bra liv och när någon tycker synd om mig, brukar jag säga: "Det är det inte". Livet har fört med sig så många erfarenheter ur det här, på både gott och ont, som jag inte skulle ha haft utan mina bristande ögon, men som ändå berikat mitt liv.

Ibland har jag tänkt, skulle ha funnits en lite symbol att sätta på jackan, som talar om att man kan ha problem med synen. Det skulle underlätta mycket tror jag.

 Jag vet också att den dagen kan komma när jag får lämna in körkortet. En läkare jag hade under 1970 och 80 talet undrade om jag inte funderat på att ta körkortet när de sänkte gränsen till 50% syn, men jag var tveksam. Men 1992 tog jag det i samråd med ögonläkare och optiker, så vi får se hur det utvecklas. Undviker mörkerkörning numera, något vi också pratat om och sedan jag nu jobbar nära hemmet kan jag promenera. Jag lever med att synen i en framtid inte är en garanti för mig. Den kan försämras. och det har den gort, sedan 3 år får jag inte längre köra bil vilket varit en stor sorg för mig. Så för mig är att se världen, ta vara på minnen, njuta av livet och människor som vill dela mitt liv oerhört värdefullt.
Mina föräldrar, syskon, barn, och vänner har varit och är till hjälp för mig där ögonen tar slut, där har de trätt in på olika sätt när jag inte ser.

Mina ögon, är en av många byggstenar i min natur. Att leva med ögonens brister har format mig till den jag är.    
Mer OM mina ögon framåt....

Rättelse: 

MIN PREMATURA JOURNAL - ÖGONEN 241117

Hämtade ut min prematura journal för några år sedan...Och i min prematura journal för 65 år sedan från 2/9 står odöpt flickebarn, född 3 veckor förtidigt 1330 g 40.5 cm, uppsugning av slem, syrgas I vertrikeln pga dålig färg, överförs barnavdelning för kuvösvård.

Svagt kvidande skrik, något sjaskig, gråröd hudfärg. Tonus något sänkt, rikligt lanugohår något oregelbunden andning...mamma hade äggvita och högt bltr

På placenta noteras ett antal infarkter.. kuvös 6 veckor...lägsta vikt 1200 g...

5/1-60 varit till ögonkonsult, linsgrumlingar i båda ögonen. I vänster var grumlingen så stark att man ej såg fundusdetaljer. I höger ser man fundusdetaljer bättre. Höger pupill föreföll u.a. inga kärlförändringar....

Vidare så gjordes min första ögonop när jag var 5 år 18/2 -65, ...den 2 8/4-65 och den 3 19/4-66..av 7 st innan skolan slutade..och journalerna förklarade hur jag reagerade efter första op, kramper puls 140/min men normslt bltr, lite av vad man noterade...och en UA EEG.

BVC journal fann de inte i arkivet I Härnösand..men kortfattade noteringar längd vikt...Jag hade svårt gå upp i vikt.

Ofta så ont i magen..inte förrän 1999 konstaterades mjölkproteinallergi.

Livet har fört med sig idag 241117: 12 ögonoperationer, de 2 sista sommar 23, där vid op 11 tappade syn helt vänster och fick en blindkäpp, då jag inget såg på vänster sida. Efter op 12 syn 0.08 vänster och 0.3 höger med inopererade linser.

Mycket har hänt med ögonen sedan 2011.

Se mer genom åren här i bloggen.