Jo vad olika social kompetens människor besitter. Det märks tydligt i en separationsfas. Jag kan så här efteråt ändå känna i min sista separation att det jag beslöt att fullfölja som jag lovade honom, att han skulle få alla våra värden, är helt rätt i mitt hjärta till honom. Det var det enda sätt jag hade kvar att visa honom hans värde för mig en gång och att jag alltid velat honom väl. Han fick den nya husbilen 2010 (uttagen 09), bilen, huset, videokameran, kameran, skinnmöbeln, den nya dyra dubbelsängen, GPS, indiska baren och bordet, halva bokhyllan, musikanläggningen, husbilstvn mm. Medan jag tog det lilla jag behövde. En liten bäddsoffa från Ikea, köksbordet, köksön, barstolarna tvbänken och halva bokhyllan, tvn, micron, samt den bokhylla till. Vi var gifta och skulle vi delat allt så skulle även våra pensionsförsäkringar, banktillgodohavanden delas….De sista pengarna efter sluträkningarna skickade han över hälften till mig, men jag hade sagt honom att det enda jag önskade var ett avslut så jag satte tillbaka pengarna på hans konto. Han hade sagt innan att ge dem till mitt barnbarn, men en överenskommelse är en överenskommelse. Jag stod för mina ord. Det känns bra att kunna ge honom det och förvaltar han det rätt kan det komma något bra ur det. Kanske en dag när han summerar sitt liv förstår han vad jag försökte säga honom. Idag kan jag säga att det var bäst det som skedde och jag önskar honom all lycka i livet…jag vet vem han är där längst inne i sig själv och jag vet att det finns många fina sidor….det är en mening med allt….att kunna behålla vår vänskap var något jag önskade och som vi pratade om…vi får se…. Mina barns far är ett x som verkligen funnits för mig. Två ggr har han funnits där och hjälpt mig i de förändringar mitt liv fått. Båda gångerna hjälpte han mig med lägenhet och han åkte till Örebro och hämtade hem mig för 11 år sedan och erbjöd mig bo hos honom i väntan på att jag skulle kunna flytta in i den lägenhet han då ordnade, med de kontakter han hade. Denna gång ringde han mig inom en timme efter jag släppte bomben och erbjöd mig hjälp. Han har alltid funnits där när jag hamnat i svårigheter. Han har också sagt mig att han inte kommer ställa till något för mig och det har han heller aldrig gjort under våra år efter skilsmässan. Vi har kontakt som vänner och i denna svåra tid har han hjälpt mig än en gång. När jag frågar varför är du så snäll mot mig, svarar han att det är för att jag är mamma till våra barn….Det är en gåva att få ha en sådan vän.
Sedan hör man hur bedrövlig många har det. Många män och kvinnor i relationer till sina x, Hur baren pga dessa bittra x hamnar i PAS påverkan och får sår i själen för livet. De förstår heller inte att dessa barn kan hamna i identitetskonflikt med sig själv, ett förnekande av sin halva personlighet. Hur vissa är så primitiva och lider brist på social kompetens och pga sin bitterhet skadar sina barn, sina barns förälder och inte minst sig själv. De har inte förmågan att se vad deras egen framfart gör deras egna barn.
Det borde egentligen vara körkort på barn och ett avtal borde till så de vuxna som en gång beslöt att de skulle bli förälder måste samarbeta för barnens bästa genom hela barnets uppväxt. En mänsklig rättighet för ett litet barn att dels vara önskat till världen av båda sina föräldrar och att föräldrarna lägger sina egna problem med sig själva åt sidan för barnets bästa att utvecklas till en god samhällsmedborgare. Det är vår skyldighet som goda vuxna att klara av. Men det måste ju föregås av att båda verkligen vill bli förälder….
Om PAS från pappaliv om riskfaktorer för PAS
Föräldrajouren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Publicerar inte rasistiska uttalanden och personangrepp.
Moderatgranskar allt före publicering.
Väl mött // Bettan