Vaka och ….©

En tid när jag känner, räcker inte till…ledsen…hur ska jag hinna vara överallt….där jag bör vara…

Direkt efter den tidiga morgonen kl 04 och åter i stan 16.40 gick jag en snabb promenad upp till den avdelning där en av mina anhörigas kära livskamrat nu är, på samma avdelning där hennes fd mans fru låg i sitt sista…där klev jag in åter igen idag. Jag satt där i över en timme med hans hand mellan mina händer. Han var så långt, långt borta, i sin sömn. Jag bara satt där och höll hans hand, strök hans kind och tänkte på den hälsning jag hade att ge honom. Jag ville inte väcka och när sedan personalen kom in och berättade att de försökt väcka men att han inte vaknat, så tänkte jag att jag ska inte försöka väcka honom heller, utan låta honom sova. Satt där och mindes, de år som gått, vad han varit för oss alla och inte minst för mina barn och för brorsans barn…ja vi vet ju alla att vi en dag ska gå över, men inte när och hur. Vi har varandra bara en gång, en dag är din kära borta för alltid….

Dagar i att koppla in alla instanser för en annan av våra anhöriga, där dsk och bistånd är inkopplat nu och där dsk skulle på hembesök idag och vår anhörig inte öppnade. Jag blev uppringd av dsk som inte blev insläppt, jag var på jobbet, 5,5 mil ifrån. Dsk berättade sin oro. Ja vad skulle vi gjort utan brorsan, han och hans fru får rycka ut i allt. De finns på orten och idag så hänvisade jag till honom och direkt så var det då möjligt att få till stånd en snabb insats x 3, helt fantastisk och jag sa till tjejerna när jag ringde upp att ni är helt underbara, vad skulle vi gjort utan er. Vår kära, blev så glad när vetskapen kom att jag fixat att de var där och att allt skulle ordna sig nu och var så positiv att få hjälp med allt…ja ska ta mer hjälp än jag får….sa han…Det som fröst måste ett hembesök av biståndet på måndag, gick ändå att genomföra, så vi kan känna oss trygga i den hjälp han nu får. Ja det är så värdefullt.

I morgon ska mamma och jag upp på avdelningen igen…om…

Före det om allt går enligt planerna, ska mina barns far köra mig till min anhörig i morgon fm, 6 km utanför stan, till mitt barndomshem. Han ringde mig idag och sa, "men varför ringer du inte mig om du behöver skjuts", ja varför gör jag inte det????…..ja det är mycket nu och snart jul…jag har lovat ta julklapparna från farfar ner till lillhjärtat och till dem från mamma också. Det är märkligt men vid jul händer många dödsfall, undra just varför?????? I en sådan stund, när livet är på väg att fly, som naturligtvis är svårt, så kan jag ändå känna frid. Ett märkligt lugn infinner sig, en vördnad. Jag har varit med vid flera dödsfall och känner samma var gång. Att inta inställningen i sig själv att vara tillåtande, dvs. att min kära får somna in, är en fin del i avslutet men inte alltid så lätt. Minns när min mamma sa till mormor när de skulle komma och ge morfin…”Mamma du får sluta  nu” och med sina händer i min och mammas somnade min kära mormor. Jag fick också vara med och göra henne klar för sista vilan. På en föreläsningsdag med Tommy Wadebeck för flera år sedan fick vi lära att en människa kan välja vilka som ska få vara närvarande vid dödsögonblicket, att vänta ut det ögonblick då de man önskar ska finnas där. En helt underbar dag som jag aldrig glömmer, Han var också med och begravde mitt x ena broder, för några år sedan. Så fin även i sådana sammanhang.

Livet är ju en pågående process och döden borde vara lika naturlig som födelsen. Men för oss människor är det inte så. Ibland undrar jag om vi människor var närmare livet självt förr. Man föddes och dog och livet däremellan hände hemma på gården men de som bodde där, idag sker så mycket av livsprocesserna någon annan stans.

Hemma nu och faktiskt gjort Janssons frestelse, jag som inte skulle göra något i år…tänkte bäst ta vara på kraften medan jag har den. Det är mycket som händer nu…livet förändras…

Tidigare i bloggen "Inspirationsdag med Tommy Wadebeck"

Tommy Wadebecks hemsida

I skrivande stund ringer mamma....en livslånga har slocknat...TÅRAR.
Eric Clapton - Tears In Heaven