Minns en av mina chefter under mina år i arbete inom socialpsykiatrin i en annan del av landet, som var en igångsättare och sa när ni lyckats i jobbet, då behövs ni inte längre. Då har ni gjort ett mycket bra jobb. Personalen flyttar vidre och de som behövt stöd fotsätter sitt liv. Så sant så sant, det är som att ha vunnit en miljon när man får uppleva att en människa reser sig och kan finna sin väg i ett bättre månende och kan utvecklas....så underbart....tänker också ibland på någon som reste sig från total isolering ut i ett levande liv och den chef på den plats där jag då levde och verkade som sa att det är du(dvs jag) som vi har att tacka för den tro du hade och de möjligheter du skapade i att bryta isolering. Det är något stort för mig att se en medmänniska ha fått ett gott liv pga av så lite. Jag saknar jobbet inom psykiatrin där man jobbar med tron på människor och framtid, det ligger mig varmt om hjärtat. Där jag nu jobbar, är ett annat sätt att tänka med hela spektrumet av människor från fullt klara till människor som är långt gången i sin demens. Här har ju olika kommuner olika syn på när det är dags att lämna sitt ordinära boende och flytta in. I den kommun jag nu jobbar ser det ut på ett visst sätt...på gott och ont. Dessa människor som byggt vår välfärd borde i mitt tyckte ha det bättre. Det finns ett boende i Köpenhamn som drivit av Tyra Frank "Lotte" där får man leva som man alltid gjort. Två av mina kollegor var för några år sedan ,medan vi drev träffpunkten som projekt och lyssnade till Tyra. Vi har en artickel ur en veckotiding som vi brukar läsa för vära gäster ibland.
I fråga docktorn för någon vecka sedan framkom att det finns ca 250 000 med diagnos idag och ca 70 olika varianter av demens. Här som inom psykiatrin är det viktigt att kunna vara flexibel och jobba individstödjande utifrån den värdegrund som ligger. Man vet också att allt fler insjuknar och att det också är de anhörigas sjukdom. Det är en förmån att få dela dagar med dessa människor i den värld de lever i och det gäller att ha en empatisk förmåga och kunna vara förstående och läsa av kroppspråk, mimik och läsa mellan raderna. Nåväl idag var jag och denna nya kollega på denna lilla härliga utflykt och samtalet kom in på de manliga delarna i ett liv. Det var givande att få lyssna till delar ur ett helt liv av erfarenheter....tänk i var dag finns något nytt att lära...
Hursomhelst så efter bussturen tillbaka de 5,5 milen till min hemkommun i kväll så väntade min vän där. Det var disigt och hon hade bilen. Vi åkte hem till henne i norra delen av stan och jag fick avnjuta en helt underbar måltid tillsammans med hennes dotter. Lite snack om livet nu, resor och parken i Övik och det utbud som minimerats. Blev också lite snack om Smokie som kommer nästa helg och Kebenekaise som är här i stan i början av December.
Ser att det avslut jag blivit lovad, inte är värkställt ännu...visst ligger kvar på min banksida. Men är min känsla rätt så löser det sig endera dagen.
Ja och nu är det sista arbetsdagen för sonen innan flytt till Uppsala och jobbet på statens insitutionssyrelse i Stockholm....så lycklig för hans skull, helt fantasitskt....Men jag tänker ett liv ska levvas så att man inte sitter där i gungstolen en dag och ångrar allt man inte gjorde....så det är bara att hissa seglen och följa med...i deras utveckling..ler...
Underbart i morgon är det fredag igen. Det är en del som fallit på plats nu och det finns lite att fundera kring i mysig samvaro över lite vin....ja...vi ses i morgon min vän...ler....
...och vågen visar ännu på -22 kg med chips och mycket godis i några veckor....känns bra nu....mycket bra....ler....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Publicerar inte rasistiska uttalanden och personangrepp.
Moderatgranskar allt före publicering.
Väl mött // Bettan