In memoriam ©

Ja ett ljus har brunnit här i natten och mina tankar är hos min pappas älskade hustru som gick över för 3 år sedan i gryningen. Jag minns det snabba förloppet av hennes cancer och hur vi alla på olika sätt led med henne och hoppades....men så somnade hon stilla med sin hand i pappas....livet blev aldrig mer sig likt....en stor förlust som aldrig går att fylla för min käre far. Jag ser det i hans ögon och han säger det ibland. Att förlora någon för alltid...är svårt...jag vet....att aldrig mer....

Ja, vi har varandra bara en gång....var rädd om de som finns för dig, en dag är de borta för alltid.
Hon sa en månad innan hon dog "Det viktigaste just nu är att jag har er alla", ja vi försökte att åka upp både till NUS och Öviks sjukhus en gång i veckan. Det var en svår tid, för oss alla och hon fick genomgå så mycket. Vi försökte så långt det var möjligt att ge en tro på att det skulle vända, men jag tror hon kände på sig och när jag så sa henne en dag att jag tyckte hon var en av de bästa i vår släkt, med sin öppna raka kommunikation, så svarade hon "Varför har vi människor så svårt att säga att vi tycker om varandra."....ja varför är det så.....Du fattas mig....precis som fler gör som inte finns med mig längre...men de lever kvar i mitt hjärta....
En minnessida på facebook, startade min halvsyster efter hennes bortgång. Tänk så märkligt, vid 04 slocknade hennes livslåga och på hennes begravningsdag så föddes ett av hennes barnbarn också kl 04. Det lustiga är att förra året när vi skulle ställa om klockan, fick jag en känsla av hennes närvaro och en hälsning att förmedla till pappa. Han ringde upp mig sedan han kollat av och tänk det stämde...det behövdes ses över... 
I natten med ljus somande jag till Uno Svenningsson och Irma Schultz Keller - December en svensk jul och låten "Viskar en bön" som har dröjt sig kvar....här med Peter Jöback